Europeisk aktionsdag mot kapitalism
31 mars 2012 | march31.net

Den europeiska unionen, EU, befinner sig i undantagstillstånd. Sedan flera månader förvärras kredit- och skuldkrisen ständigt. På ständigt nya regeringskonferenser tas det beslut om nödåtgärder, för att sanera kapitalismen i Europa. Om man tror på politiker och medier hotar annars sammanbrott, negativ tillväxt och utbredd fattigdom. Med denna katastrofretorik tvingas marknadsradikala reformer fram, som bestämmer över vårt samhälle och våra liv över flera årtionden – om vi inte försvarar oss. Under krisens första år sas det att kapitalismen måste stävjas. Banker och företag skulle ta på sig en del av konsekvenserna för det som de själva har varit med om att förorsaka. Fast just nu händer just motsatsen av detta: EU och dess medlemsstater satsar på mer ”konkurrens” och brutala åtstramningsåtgärder, för att försäkra sig om näringslivets ”förtroende” och vinster. På detta sätt bekräftar de kapitalismens destruktiva logik. Kapitalism betyder kris och vanmakt, fattigdom mitt bland privat rikedom. Låt oss organisera oss för ett bättre samhälle!

Krisen är satt i system
De senaste årtiondens kapitalistiska globalisering har intensifierat konkurrensen mellan privat- och nationalekonomier. Alla ledande industristater har avreglerat sin ekonomi i stor omfattning. De har dragit ner på det sociala skyddsnätet, privatiserat offentliga tillgångar, beskurit löntagares rättigheter och ökat på den sociala kontrollen – allt detta för en, om möjligt, ohindrad ekonomisk tillväxt. Och till och med i Europa, på den ljusa sidan av detta globala system, blir våra liv från år till år mindre säkra, och de sociala klyftorna ökar. I de så kallade ”tillväxtmarknaderna” råder ändå en permanent social kris: expropriation och ett skrupelfritt utnyttjande med statlig uppbackning, för en nationell tillväxt som endast kommer en privilegierad klick till godo. Detta neoliberala system har även låtit finansmarknaderna koka över. It-boom, fastighets- eller derivathandel – sedan flera år spricker speklationsbubblorna, på varje boom följer en kris. Det är inte en liten elits ”girighet” eller ”korruption”, som många tror. Det är den vardagliga vinstlogiken, som vi alla är underkastade, vare sig vi vill eller inte, som bär skulden.

Att spräcka EUs styre
2011 eskalerade Eus skuld- och valutakris. En del stater är nästan bankrutt och hotar på detta sätt euron. En ytlig analys kan leda tankarna till att dessa stater har ”levt över sina tillgångar”. I verkligheten har dock även dessa försökt att stimulera till kapitalistisk tillväxt via skuldsättning. De gjorde det samma som alla andra, fast med mindre framgång. Stödet till dem via den Europeiska Centralbanken (ECB) och nya, miljardtunga ”räddningspaket” är knutna till skoningslösa villkor. En europeisk ”skuldbroms” ska ”lugna marknaderna”, självklart på löntagarnas, de arbetslösas och studenternas bekostnad. Privata vinster rörs däremot inte. Allt detta ska skydda EUs skuldbenägna vinstregim, samt självklart de dominerande ekonomiernas anspråk i ”Kärneuropa”: Tysklands och Frankrikes regeringar kan driva igenom sina intressen nästan obehindrat, trots politiska stridigheter dessa emellan. Självklart har detta lett till kraftiga protester i en del länder. Det har uppstått gräsrotsinitiativ i hela Europa för att övervinna den egna vanmakten. Fast även masstrejker har hittills varit framgångslösa. De stora nationella fackföreningarna stödjer i slutändan endast den inhemska ekonomin, och kräver i bästa fall små sociala förbättringar som plåster på såret. Vi har hittills inte sett någon effektiv facklig solidaritet över nationsgränserna. Om detta ska ändras får vi själva se till att det sker.

Vi kan bättre
Den europeiska krispolitiken är lika spekulativ som kapitalismen alltid har varit. Besparingsåtgärder äventyrar den ekonomiska stabiliteten på samma sätt som en tillväxt som baseras på lån. Det finns inte någon säker väg inom kapitalismen, endast permanent krishantering. Ska vi slösa bort våra liv på detta? Så låt oss gemensamt kämpa mot marknadens diktatur, och låt oss organisera oss i hela Europa. Den europeiska aktionsdagen 31 mars 2012 är ett första steg. Våra demonstrationer i Grekland, Spanien, Tyskland och i andra europeiska stater är mer än endast ett tecken på antikapitalistisk solidaritet. De är redan nu en del av en dialog och ett nätverk inom hela Europa. Vi bjuder in alla emancipatoriska grupper att vara med om att gestalta denna process. Vi måste organisera oss utanför de statliga institutionerna, och vi måste ha uthållighet. Krisen visar sig ofta på olika sätt i de europeiska länderna. Men vi har ett gemensamt mål: vi vill inte rädda kapitalismen, utan övervinna den. Vi sätter oss emot nationell egoism och nationalistisk krisideologi. Det är viktigt att försvara existerande sociala rättigheter, men vårt perpektiv måste vara mer omfattande. Vi måste bryta kapitalismens förödande begränsingar. ”Äkta demokrati”, detta kan endast fungera utan kapitalismen.